När kungafamiljen besökte Framgården

Denna berättelse publicerades i skriften “Släkten Frykholm från Frykerud”, 1947.
——

Minnesbilder från barndomshemmet nedtecknade av Elise Anderssonf. Frykholm (tab. 18).

Stockholm den 15 april 1947.

Käre kusin!

Du bad mig för någon tid sedan att vid tillfälle skriva ned några minnen från uppväxtåren å fädernegården och ville jag med detta försöka efterkomma Din önskan.

Som Du vet, ifyller jag i år 89 år, så en del av mina hågkomster ligga mer än 80 år tillbaka i tiden. Det är alldeles märkvärdigt, hur allt har förändrats under dessa år. Tänk Dig, att jag kommer ihåg, hur det var, innan järnvägen byggdes, hur vi hemma redde oss utan annan belysning än från den stora öppna spisen, där stockvedsbrasan brann och med “törestickor”, ja det mest underliga är väl, att jag minns personer, som voro födda på 1700-talet.

Jag har nämligen livligt minne av min morfar som var född 17. . . . Och min tacksamhet mot Gud är stor för att jag allt hitintills fått behålla hälsa och krafter.

Tänk Dig en vinterkväll i det stora köket i Framgården, där alla äro samlade, husfolket och tjänare, var och en med sitt arbete och där så många gånger vår farbror, lektor Johan, satt över sina böcker och läste och gjorde sina anteckningar. Hur hörde icke den stora familjen tillsammans!  Och tänk Dig så en modern storstadsvåning med alla nutida bekvämligheter, men litet utrymme och ingen tid för samvaro!

Men låt mig nämna litet om mina hågkomster. En stor tilldragelse var ju helt naturligt, när de kungliga reste genom bygden. Innan nordvästra stambanan blev färdig i sin helhet sommaren 1871, färdades de kungliga vid sina besök i Norge landsvägsledes mellan Stockholm och Kristiania (Oslo).

Som Du vet, ligger Framgården omkring 3 mil från Karlstad. Det var lämpligt att rasta efter en sådan vägsträcka och den gamla fädernegården med sina 13 rum, belägen alldeles intill kungsvägen passade utmärkt till rastställe.

En 14 dagar före de kungligas beräknade ankomst anlände bud om händelsen med order om att allt skulle göras i ordning för deras mottagande. Det var ju helt naturligt mycket, som skulle göras i ordning både ute och inne för att kunna ta emot folk och hästar och allt som behövdes för kungsskjutsen. Först kom så köket med allt sitt och gjorde i ordning vad som hörde till “bordet”. Och så fort detta var klart, foro de vidare till nästa rastplats.

Så är då dagen för de kungligas ankomst inne. Traktens befolkning är samlad och det ligger stämning och högtid i luften. Landshövdingen har kommit något före de kungliga och står på trappan och tar emot.

Från ett sådant tillfälle minns jag, då Karl XV, åtföljd av änkedrottning Josefina, drottning Lovisa och lilla prinsessan Lovisa togo in i Framgården. Då prinsessan Lovisa fick se oss systrar och andra av traktens flickor ute på gården, ropade hon förtjust: “Se så många sessor!” I fädernegården finns ännu välbehållen en gammal förnäm soffa, i vilken de kungliga sutto och det är nog icke många hem, som äger en dylik möbel, i vilken på en gång suttit en kung, två drottningar och en prinsessa.

Från ett annat tillfälle kommer jag ihåg, att Karl XV med endast ett par dagars varsel tog in i Framgården. Det var mitt i kalla vintern, då bud härom kom, och föräldrarna voro oroliga, hur det skulle gå, enär endast ett par rum hunno ställas i ordning och eldas upp. Men allt gick bra. Kungen kom och var mycket nöjd med anordningarna och tackade mina föräldrar för att de voro så snälla och togo emot vägfararne.

Jag hade vid detta tillfälle helt på eget bevåg smugit mig in i ett av rummen och då Karl XV fick se mig, frågade han, vad jag hette och då jag stammade fram “Elise”, sade kungen: “Det var en liten fin och vacker flicka” och gav mig en klapp på huvudet.

Det var också vid detta tillfälle, som kungen kom in till mamma, där hon skötte lille bror Olof (han fyller 80 år till jul) och då han fick se kungaporträtten på väggen, uttryckte kungen sin glädje över att se “mor och fars” porträtt. Och den gången bjöd kungen pappa en cigarr, som länge, länge förvarades som minne.

En gång, då de kungliga väntades, hade bland andra en mycket rik bondhustru infunnit sig för att beskåda färden. Mamma frågade, hur det kom sig, att hon var så särskilt fint klädd. Jo, hon skulle tala med drottningen. Mamma avrådde henne och undrade, vad hon skulle säga. “Det vet jag nog” blev svaret. Så kommo de kungliga och den fina gumman stiger fram, niger för drottningen och säger: “Hur gammal är drottningen?” Svaret blev: “Det står i almanackan, min mor”. Och detta svar blev sedan ett ordspråk i socknen.

En gång kom farbror Lars Magnus ridande före de kungliga och då spred sig genast i trakten ryktet, att nu dröjer det ej länge, förrän han blir landshövding, ty han var ju med i kungens sällskap.

Jag nämnde om, hur vi hade det med belysningen. En stor händelse var det därför, när föräldrarna firade sitt silverbröllop 1869 och bland andra gåvor fingo en fotogenlampa av en grosshandlare i Karlstad. Det var en märkvärdig sak och den första fotogenlampan i Frykerud. Ingen annan än pappa kunde eller fick sköta den. Så skulle då en dag mamma ha “kvennfolkskalas” och då togs lampan fram. Pappa var borta och ingen kunde sköta den märkvärdiga tingesten. Den osade och rök och när mamma försökte skruva, så brann den dåligt eller också rök den än värre. Ja, det blev ingen annan råd än att den fick bäras ut försiktigt, mycket försiktigt och ställas ute i snön, där den till slut slocknade.

Året därpå var det Framgårdens tur att stå för arrangemangen vid det årligen återkommande husförhöret. Präst och klockare och allt vad det nu var kommo och hälsades välkommen av mamma och pappa, som hälsade särskilt prästen med att det var längesen pastorn var här. Bror Olle, som stod och hörde på, avbröt då och sade: “Nej, det var inte så längesen, prästen var här på dansen”.

Ett litet minne från hur “rallarna” voro kända vill jag också draga fram. Bror Olle var en gång mycket sjuk och mamma var orolig, hur det skulle gå med honom. Då säger Olle: “Var inte !essen mamma, Olle blir snart bra, Olle är bara fyllsjuk.”

Ja, käre kusin, mycket mera skulle vara att säga om den gamla goda tiden, men jag har kanske redan blivit långrandig. Därför får jag väl sluta med de hjärtligaste hälsningar till Eder alla från

Din gamla tillgivna kusin
Elise.

(Lektor Johan tab. 12; bror Olof tab. 20; farbror Lars-Magnus tab. 22)

—-

Brevet publicerat i skriften “Släkten Frykholm från Frykerud” 1947.