Ur skriften Släkten Frykholm från Frykerud, 1947

Bil V

AD
TUMULUM

JOHANNIS FRYKHOLM
PHIL. DOCT. HIST. LECT.

EPICEDION
PIE CECINIT
E. E. ö S T LIN G .

CAROLOPOLI.
TYPIS KJELLINIANIS.
1869.

Panditur terrre gremium profundre:
Excavant palre t.acitum sepulcrum:
Conditur cari gelido Sodalis
P.ulvere corpus.

Panditur sedes radiosa coeli
Hospiti: tardis resoluta vinclis,
Mens, humum spernens, leviore penna
Alta revisit.

Quid fidem prodest habuisse vanis
Rebus humanis, vegetre, juventa!
Artibus, formreve, opibusve? – morti
Omnia parent.

Trediis quid se cruciasse longis,
Deditum sacris animo Minervre?
Quid juvant curre vigiles labores
Assiduique?

Bil. V. Mox strepunt horre sonitus supremre:
Non paret cuiquam fuga: jam severa
Mors adest, srevis manibus repente
Omnia raptans.

Attamen non omnia dextra mortis
Raptat: haud illi est ea vis tributa:
Finibus certis cohibetur illa
Dira potestas.

Tollat, o! tollat tibi qure caduca:
Damna ne plores ea: multa restant,
Tela qull! leti repetita prorsus
Irrita spernunt.

Scilicet numquam peritura vivent,
Feceris si qure bene, qureve honeste:
Non valet claris tenebras sepulcrum
Spargere factis.

Ceu nitet sidus medias per umbras
Noctis obscune radiis coruscis,
Gratire bustum super astra fulgent
Mnemosynesque.

Mortuos dicas igitur beatos:
Non premunt illos varii dolores
Temporis vitre: rediviva floret
Farna superstes.

Optima sic Tu quoque jam fruaris
Pace. Fabella est Tua nunc peracta.
Debito nostrum est cineres pioque
Spargere fletu.

Is rigans glebam viridem tenellos
Procreet flores, tumulum decora
Veste qui velent placitosque spirent
Semper odores.

öVERSÄTTNING.

Vid Phil. Dokt. Hist. Lect. Joh. Frykholms graf.

Sorgeqväde af E. E. östling.

Djupa jorden öppnar sitt kalla sköte,
Tysta grafven skottas nu upp af spaden,
och den käre gode kamraten bäddas
djupt ned i mullen.

Himlens fäste strålande sig nu öppnar.
För den nye gästen, och själen frigjord
Från de tröga bojor, föraktande stoftet,
Lyfter på vingen.

Ack! Hvad gagnar sätta sin tröst och tillit
Till de ting, förgängliga, tomma äro,
Till en liflig ungdom och makt och skönhet?
Allt lyder döden.

Hvad, att med bekymmer sig jemt ha plågat,
Då man invigd är till Minervas yrken?
Hvartill gagna omsorger, och hvad båta
Ständiga mödor.

Snart de sista timmarnas ljud förklinga,
Flykt för ingen mera står öppen, döden
Sträng och grym är redan tillstäds och rycker
Allt med sig hädan.

Dock nej ! Allt han mäktar ej med sig taga.
Sådan makt ej honom blev gifven, gränser
Sattes, utom hvil:ka han fåfängt söker
Sträcka sitt välde.

Må han det förgängliga gerna taga!
Icke må du sådan förlust begråta!
Mycket qvarstår, trotsande dödens skarpa,
Slipade vapen.

Ty hvad godt och äcte1t du verkat, lefver,
För att aldrig bortdö i tiden, icke
Grafvens skuggor mäkta i mörker hölja
Gerningar goda.

Liksom stjernan lyser igenom dunkla
Nattens skuggor med sina milda strålar,
Så ock lysa kärlekens, minnets stjernor
Uppå din grafvård.

Derför må man prisa de döde sälle,
Ty dem trycka lifvets smärtor ej mera.
Ryktet endast lefver och blomstrar, ständigt
Återupplifvadt.

Så du äfven njute den bästa hvila,
Se’n ditt lilla skådespel nu är slutadt.
Oss det tillhör nu att din aska fukta
med våra tårar.

Gröna torfvan, sålunda vattnad, må den
Späda blommor frambringa, som omhölja
Grafven med sin prydliga skrud och alltid
utandas vällukt.

översättningen till svenska är verkställd av kommissionslantmätaren E. A. Noreen i östra Emtervik, fader till professor Adolf Noreen, och känd i vida kretsar för sin klassiska bildning. Översättningen är intagen i dennes ”Poetiska försök af N-n; tryckt i Carlstad 1871.”