HEMBYGDS- OCH SLÄKTKÄRLEK

Ur några brev till Klaxås Framgård

1) Brev från Lars (Tab. 27) till brodern Johannes (Tab. 11).

Klockaren
Wälaktade Herr Johan Frykholm
Carlstad
Frykerud

Sundsvall och Matforss den 24 Mars 1846.

Min Gode Älskade Broder Johannes!

Du ,kan ha skäl till missnöje med mig som så länge uteblifvit med skyldig tacksamhet för Ditt warmt wänskapsfulla bref av den 13 nästlidne December; men då tidshjulet rullar sin jemna gång, så att ingenting passerar, som är att delgifva sina vänner, blir merendels den skriftliga conversationen uppskjuten för andra göromål –

Dook kan jag aldrig hvarken ha eller få en kärare sysselsättning än att vid lediga stunder sätta mig ned och på detta sätt språka med mina älskade Bröder –

Jag har från vår Broder Magnus emottagit den glada underrättelsen om hans befordran, och jag .har öfversändt till honom min hjertliga lyckönskan o. gratulation till den vackra kallelsen, som utföll med 30 rösters öfvervigt, af hvad som tillföll Hans svåraste medtäflare Laurell

– Han talar äfven om att Du gjorde honom sällskap till Millesvik då han profvade, samt att Han tillbrakte några angenäma dagar i Ditt trefliga Hus, och att Han där (hos Dig) träffade Brodren Olof; samt att Din älskwärda Johan var hemma, och har nyligen blifvit utnämnd till vicarierande Theologiae Lector i Carlstad; lycklig Du min Bror som har så många anledningar till glädje af Dina Barn.

I början av Januari hadde jag bref från Bror Olof, deri Han hälsar från Dig och Clara, som då woro på Elgå.

Det är bra roligt att veta det Ni alla tre mina Bröder kunna när som hälst träffas och glädja hvarandra, jag njuter vid hvarje underrättelse derom o. hvarje åtanke derpå; men det är ju klart att Menniskan hvarken kan eller bör få alt hvad hon önskar sig här i werlden, ty det vore henne säkert icke nyttigt; Jag tycker mig dock endast ha den oskyldiga önskan ouppfylld att äga mina älskade Bröder närmare, emedan jag här har min bärgning, Huslig sällhet, hälsa och trefnad, goda vänner och trogna grannar etc. – det wore ju oförlåtligt att då icke vara nöjd.

Ty då jag tänker tillbaka på de flydda dagarna, kan jag ej annat än genomströmmas af den djupaste tacksamhets Känsla, till den Försyn, som så underliga ledt mina öden – Jag hadde i min ungdom icke mycket att hoppas, och icke wärd, af egen förtjänst att höijas över Torpare och Dagkarlsvärdigheten; äfven deri kan ligga mycken sällhet, då timlig bergning och ett förnöjsamt Sinne råder; Så att jag vill ingalunda betrackta hvarken rangen, rikedomen, och deraf mäst följande menniskans upphöjda anseende i samhället för det högsta goda; uttan fasthälldre en sann Gudsfruktan, bildning, och i öfvrigt hvad jag förut nämnt – I werldslifvet ser vi så ofta huru lyckan omvexlar med Mennisikor; icke sällan kan man träffa mera lugn och belåtenhet i Kojan, än i Palatset – Den så kallade medelklassen af Menniskor finner man gerna lyckligast; åtminstone har jag tyckt mig finna så är – Min medhjelpare Rutensköld som varit vid Edsvalla för att fortsätta hvad jag bärjade i Smidningen, har nu återkommit hem, odh berättar det han hälsade på i Klaxås, och gjorde Din bekantskap, samt blev mycket väl emottagen, det var roligt att Du fick se denne unge hygglige man; Såsom Du känner Winge förut, vet Du nu att jag är lyckligt lottad äfven i afseende på mina medhjelpare, det bidrager icke häller så ringa till trefnaden innomhus, att äga dugliga och bildade medhjelpare –

Sist ber jag Dig nu emottaga, ·samt till Din Petter, Dina snälla Flickor, och lilla Lars Magnus framföra allas våra hjertliga hälsningar; och säg flickorna att Sophiae är ledsen öfver att hon icke redan skrifvit till dem; nu hadde hon börjat, med ett bref, men främmande kom och hindrar henne att fullborda; men kunna De vara förvissade derom att De äro förvarade i ett tacksamt minne; Ja hälsa äfven tusendefallt v. Lector Johan, och Dina hederliga grannar från

Din altid trogne
Bror
L. Frykholm

P: S: Här ha vi ännu fullkomlig winter och godt slädföre – annat lärer det vara i Wermland, där håller ni väl på att så nu kan jag tro, efter hvad Tidningarna berätta, så lärer det bli tidigt wåhr Söder ut; det kan ock behöfvas i det beklagliga Uppland och en del af Västmanland, där nu är brist för både Folk och Fä – Här i Wester Norrlands Län har de frivilliga gåfvorna till de nödlidande omkring Stockholm uppgått till någodt öfvcr 4.000 rdr Banco.

————————-

2)

Min Gode Älskade Broder Johannes!

Haf hjertligt tack för Ditt Kärkomna af .Öen 20 nästlne och för därå lämnade meddelanden, det är alltid en stor glädje för mig att få emottaga goda underrättelser från Mina älskade Bröder, och emellanåt förspörja det Ni tre sammanstöta oc:h språka med hvarandra esom oftast; vid sådana tillfällen komma ni säkert också ihå.g mig – Gud förunne Eder hälsa och lifsti<l, så kunna vi ju ännu få glädjen sammanträffa alla fyra; men låt se att det blir nu nästa gång hos mig, Du kan väl lätt föreställa Dig huru innerligt angenämt det skulle vara för mig att i mitt hus, som wärd få emottaga mina Bröder, dem jag så många gånger haft förmånen gästat.

En resa hit sommartid, Landvägen bort och sjövägen hem, förtjenar en liten uppofring, ty den skulle uppfriska både själ och kropp –

Nästa sommar happas jag att denna glädje som jag nu ser i perspectiv låter realisera sig till werklighet –

Ett ryckte har fört till våra öron att Din Maja Cajsa skulle vara förlofvad med Orgelnisten i Carlstad, detta vill jag dock hoppas icke äger någon grund då Du icke nämner ett ord derom – Jag säger hoppas emedan Fredrik påstår att Herr Herschman icke är någon bra man; och det skulle högeligen smärta både mig och Sofi om icke Dina Flickor blifva lyckliga; wi göra oss därföre det glada hopp, att De äro för mycket stadgade och finkänsliga till sin Caracter för att falla offer för lättsinne – Gud bevare dem båda för något dylikt, ty menniskans ve eller väl beror ganska mycket af det val hon gör vid en äkta förening, det gifves många exempel derpå – Övertygad derom att Dina Flickor icke förbigår sin Fars och Äldsta Brors mogna råd innan de fatta sine beslut att öfverlämna hela sin välfärd i en tilbedjares våld, hvars Caracter och Homeur de icke lärt känna närmare, än helt flyktigt till det yttre; är en tillfredsställelse för oss, i hvad jag här tagit mig friheten opåkalladt inblanda mina tankar, hvilka jag hoppas Du icke uppfattar annonrlunda än hvad verkliga afvsikten uti meddelandet åsyftar – Då är jag nöjd –

—-:———–

Skulle någondera af Dina Flickor hafva alhvar med att vilja komma i vårt hus, vore det för oss Kärt, och jag kan försäkra Dig att jag skulle blifva såsom Far och Bror för henne – Gif mig några rader vid tillfälle, de äro så kära alla underrättelser från Dig! –

P. S. Det var rätt roligt höra att Magister Johan nu är hemma hos Pappa, samt att lilla Lars Magnus hunnit så långt fram i scholan – Du har för närvarande mycken glädje af Dina Barn; Gud wälsigne och beskydde dem i deras framtid, och säg dem att jag älskar dem alla innerligt af air hjerta som din trognaste

Bror

Hälsa äfven Dina vänner och grannar från Bror Lars.

——

(Magnus Tab. 26. – Johan Tab. 12 – Olof Tab. 6. – Petter och Clara Tab. 11 o. 13. – Lars Magnus Tab. 11 o. 22. – fredrik Tab. 7. – Maja Cajsa och Hejschman Tab. 11).

—————

EN TIDSBILD.

3) Brev· från Maria Barbara (Tab. 6) till kusinen Clara (Tab. 11).

D, 27 janu: 1844.

Kära Clara!

Hur står det till med dig efter du ej skrivit? Vet du vi har haft så roligt här på slutet av julen. Häradshövding Hartmansdorff och Apotekar Pauli stälde till ett slädparti i Arvika, de samlades på torget och reste till Högvalta der de drucko Kaffe och Win och vände sen tillbaka till Arvika der man klädde sig och gick upp på balen hos Fru Scherlander, der det var ganska roligt, vi reste hem sen om qvällen hvilket var så roligt emedan det var ett härligt månskensväder. På slädpartiet kuskade Häradsh: för Mamsell Betty Wall på Gate, Pauli för Lina Hult på Vik, L: Wännerström för Ceciiia Svabits, Flodqvist för flickorna Gagner. Fredrik för Moster T. och Skröder för Elise, Calle Pillgren för Maija Pallin, Herr Pallin för sin Fru, Pappa för sin Fru, Ture Sandelin för sin Fru, Calle Sandelin för sin syster, Fru Erenkrona för det var sant hon var ej med. Häradshöfding Erenc. för Lagmanskan Grapengisser, Kapten Erenchrona för fröken Julie Hårdh, en lantmätar Lundberg för fröken Ida. Kapiten Lagerlöf för sin unga Fru, Herr Edgren för sin Fru, en bodbetjent hos Sundblad som heter Alberg för flickorna Sundblad. Aurora Sandelin var sjuk, m. f. som jag ej mins summa, var det 24 a 27 slädar. Det (slädpartiet N. B.) var om Trettonheljen. 20 dag knut kom alla Nordströms hit med 2 gossar Frisell, från Stömne, då vi riktigt körde ut julen med glädje och sång .. Om söndagen gick alla härrarna till kyrkan och om middagen var det så mycket folk att de måste duka uppe på salongen, sedan gick de främmande in i utre förmaket medan de städade på salongen. Sednare på afton kom Prostinnan och Flickorna Gagnet hot tillika med. Carl och Jenny Sandelin. Ack, hvad vi då hade roligt, vi sjöngo, dansade, spelte, lekte m. m. och sedan på qvällen sjöng herrarna serenader för oss. Vet du att gossarna Fredrik och Calle Nordström klädde ut sig till Jösshäradsfolk. Fredrik var en bonde med förskinn, och Calle Nordström hade Mammas bruna ullrock med en brun halsduk och ett blårandigt förkläde, en blå schal på hufvudet allt utaf mammas kläder. Då de komma upp under hojtande och dansade en polska,. käringen eller Mor Kersti tyckte ej att Nils gjorde så bra kast som hon ville, skulle lära honom och just som hon skulle göra kastet föll hon pladask i golfvet, härvid uppstod en häftig skrattsalva, då Kerstin förklarade sig ej vilja stanna längre på ett ställe der hon ej fick någon fägna eller mat, då gick Anna Maija efter hvarsitt glas brännvin och hvad tycker du väl de drucko ur det, då skulle Kalle lottsa att bli full men si! då började Nils (det var Fredrik) att skämma ut henne så illa så, hon tog reträtten sctrax.

Nu har jag talt om lika så tydligt som om jag har varit hos dig och berättat för dig. Nu ändå kära Clara måste jag sluta om du kan taga rätt på det här kladdet. så är du riktigt ett undervärk.. Hälsa så mycket men för all del visa inte de här lapparna för någon för då får jag riktigt skäms.

Maria Frykholm.

Du har kanske hört att gossarna Solberg äro döda båda två, mamma och pappa voro der på begrafning om Torsdagen. Det lär ha varit så illa .. Elise hälsar så mycket till Maija Caijsa – jag också.

—-

(Mamma och pappa se Tab. 6. Elise se Tab. 8. Maija Caijsa se Tab. 11).

—-

4) Framför undertecknad ligga några gulnade brev till ”välaktade klockaren Johannes Frykholm” och häradsdomaren Petter Frykholm från resp. ”lydige och tackscamme sonen Johannes” och ”redlige brodern Lars Magnus”, brev så fyllda av sonlig och broderlig kärlek och tillgivenhet och så välskrivna att det vore frestande att återgiva desamma in extenso. Men då de jämte dessa rörande uttryck även innehålla en del ekonomiska mellanhavanden, ·som ej kunna vara av allmännare intresse, håller jag mig till den refererande formen.

Johan Frykholm, eller som han alltid skriver till fadern, Johannes, skildrar sina upplevelser under skoltiden i Karlstad, under studietiden i Uppsala samt under sin vistelse i Uddeholm såsom informator för brukspatron Waerns söner. Från Karlstad skriver han om sin längtan att se sin gode Pappa på besök där, om sina förbindelser med ”farbror Jan” och farbror Olof, vilken skaffat honom kondition i Uddeholm och rektor Wahlund, som rekommenderat honom hos brukspatronen. Han tackar för ”de dyrbara ctagar, jag under förliden helgd fick tillbringa hos mina ömma Föräldrar och kära Syskon. Mitt hjerta är icke orörligt för alla välgerningar, all omvårdnad och all godhet”. I ett brev från Uddeholm skriver han på sin 19 :e födelsedag, hurusom han emottagit ett kärt brev från kusinen Fredrik på Älgå, som säger att ”Pappa och Mamma varit der”, samt att han besvarat detsamma samt skrivit till farbror Lars i Matfors. Han är full av förtröstan och tacksamhet mot en nådig försyn.

Den 5 nov. 1838 underrättar han från Uppsala sin goda Pappa, att han lyckligen avlagt sin studentexamen. Han ser mot framtiden med glada förhoppningar ”att en gång kunna gagna mig sjelf och Fäderneslandet samt blifva Föräldrar och anhöriga till glädje och hugnad”.

Den 21 mars 1839 tackar han för en matsändning från Mamma. ”Det var rätt roligt att här i Uppsala få förtära mat som är från det kära Föräldrahuset och just derför har liksom ett eget värde”. Han är glad ”att få höra det allt står väl till hemma – – mina tankar äro ofta riktade mot hemmet samt de anförvandter och vänner, som der vistas”. Han skriver på vårfrudagsaftonen: ”den som finge en sådan helg vistas inom kretsen af ömma Föräldrar och kära Syskon”. Han hälsar till Mamma, Peter, Clara och Lilla L. M.

I brev från Uppsala den 13 maj 1839 säger han sig ämna omkr. 1 juni resa upp till Norrland för besök hos farbror Lars å Matfors. Han omtalar att han skrivit till sin gode farbror Olof och tackat för penninglån samt till farbror Magnus och bror Fredrik i Carlstad. ”Nu är den ljufliga våren – – Hemma har väl redan ploganden börjat. War god och säg mig, hur mycket Pappa utsår i år samt på hvilka gärden det sås och hvar det sättes potatis, äfvensom om Pappa tillträder hela Lyckegendomen redan denna vår. Pappa vet väl att sådant roar mig äfvensom underrättelser om andra saker”. Sedan skildrar han ett glatt ”studentkalas” på Kristihimmelsfärdsdag.

Breven från Lars Magnus Frykholm till den käre brodern Petter andas samma innerliga hängiverrhet för hembygden och kärlek till syskon och övriga anhöriga. Undertecknad vill sluta med det brev han skrev den 17 juni 1869 med tack för vistelsen i fädernegården efter begravningen av brodern Johan å Frykeruds kyrkogård. ”Johan är icke mer, han som war s)älen och hufvudet i wår syskonlänk; och detta är så oförklarligt, att man stundom haft svårt att fatta, hvad som likväl är en sorglig werklighet. Undra icke på att jag känner hans bortgång för mig tung, hvarföre tårar skymmer min blick, då jag tänker på honom, han som warit i min faders ställe, han som lärt mig tänka och handla som en redlig man, han som gjort min framtid sådan den är – undra icke att jag sörjer honom mer än jag sörjde Pappa. Förklaringen måste ligga till en del deruti, att jag då icke kunde fatta min förlust som nu .. Tiden, som läker alla sår, måtte äfven läka detta och läkemedlet hafva wi inom oss sjelva. Wi skola lefva och wandra så, att wi alltid bevara wårt ärfda namn rent från fläckar, och att wi, då wårt arbete sfotar kunna ·säga: här äro wi hos Eder; wi hafva uppfostrat wåra barn till hågkomst af Eder och wi hafva hoppats, att det frö wi nedlagt i deras späda hjertan skola föra dem framåt på menniskoutvecklingens stråt och slutligen få se dem med oss återförenade – – Wandra wi så, så wandre wi dem till behag, som gått före oss, och därigenom förbyta wi så småningom wår sorg i glädje. Dertill Gud förläne oss nåd och kraft!”

Kursiveringen av undert.
N.F.

Ur skriften Släkten Frykholm från Frykerud, av John Frykholm 1947

Bil. VII.

AXEL THEODOR FRYKHOLM var sedan tidiga år bekant för sin ovanliga kroppsstyrka. Det sägs, att han under sin Uppsalatid var den ende av sina samtida kamrater, som kunde hålla den beryktade ”Famnstaken” (Uppsalas värste slagskämpe och många studenters skräck) i schack. Vid ett tillfälle väckte han sma församlingsbors i Lycksele beundran, då han ensam hävde upp ett i diket kullstjälpt hölass, som flera karlar förut förgäves försökt få på rätt köl. Men icke enbart kroppsligen utan även andligen var han en stark man av stora mått. Dessa egenskaper kommo mycket väl tillpass i hans verksamhet som präst och folkuppfostrare i det stora och i början tillsynes otillgängliga arbetsfältet inom Lycksele pastorat. Som belysande exempel må anföras tvenne episoder, som sonen David anfört i sin skrift ”Frykholmska hemmet i Lycksele 1881-1918”.

”Något år i början av 80-talet kom från en by ett enträget bud till far, att han skulle komma med detsamma och läsa bort djävulen, som härjade svårt och skrämde upp hela byn. Särskilt om nätterna var det ett förfärligt oväsen, fönsterrutorna spräcktes, kulor visslade i luften kors och tvärs och ett par ladugårdar hade nyss brunnit upp. Ja, prästen gick åstad, som vanligt åtskilliga mil in i skogarna, och kämpade mot djävulen. Byborna sammankallades mangrant. Det hölls husförhör i vanlig ordning och där upptäcktes ett par ungdomar, som särskilt intresserade prästen. De voro i konfirmationsåldern och skulle ”läsa” till midsommar. Då upptäcktes varnarten hos dem, och starkt åtsatta erkände de, att de agerat ”den onde” i hyn, försedda med lodbössor, tändstickor och frejdigt humör. Så var djävulen stukad för den gången.”

– ”Far sitter i sin gungstol på expeditionen och studerar. En skäggig, ovårdad, jättestor man kommer in, ställer sig tyst vid dörren. ”Sitt ner! Vad vill du?” kom det lugnt från prästen. ”Jag ska ha nattvarden” blev svaret, i något pockande ton. Prästens försök att inleda ett samtal avbröts skarpt ”jag ska ha nattvarden, samt läsande av ett bibelsord i hetsande fart”. Prästen sökte lugna honom och vill ha honom att dröja något. Jätten drog blixtsnabbt upp sin stora slidkniv och rusade på prästen, som lugnt suttit kvar i stolen. Han spratt upp som en fjäder och vred kniven ur handen på ”nattvardsgästen”. Denne sökte nattvarden för vinets skull, och då han ej fick det, flög den onde anden i honom. Han var sinnesrubbad och råkade i bland i bärsärkaraseri. Efter många år kom han tillbaka, uppsökte då och då far på expeditionen, men uppförde sig alldeles ofarligt”.

Än idag minnas församlingsborna i Lycksele socken kontraktsprosten Theodor Frykholm med vördnad och tacksamhet.

Ur skriften Släkten Frykholm från Frykerud, 1947

Bil V

AD
TUMULUM

JOHANNIS FRYKHOLM
PHIL. DOCT. HIST. LECT.

EPICEDION
PIE CECINIT
E. E. ö S T LIN G .

CAROLOPOLI.
TYPIS KJELLINIANIS.
1869.

Panditur terrre gremium profundre:
Excavant palre t.acitum sepulcrum:
Conditur cari gelido Sodalis
P.ulvere corpus.

Panditur sedes radiosa coeli
Hospiti: tardis resoluta vinclis,
Mens, humum spernens, leviore penna
Alta revisit.

Quid fidem prodest habuisse vanis
Rebus humanis, vegetre, juventa!
Artibus, formreve, opibusve? – morti
Omnia parent.

Trediis quid se cruciasse longis,
Deditum sacris animo Minervre?
Quid juvant curre vigiles labores
Assiduique?

Bil. V. Mox strepunt horre sonitus supremre:
Non paret cuiquam fuga: jam severa
Mors adest, srevis manibus repente
Omnia raptans.

Attamen non omnia dextra mortis
Raptat: haud illi est ea vis tributa:
Finibus certis cohibetur illa
Dira potestas.

Tollat, o! tollat tibi qure caduca:
Damna ne plores ea: multa restant,
Tela qull! leti repetita prorsus
Irrita spernunt.

Scilicet numquam peritura vivent,
Feceris si qure bene, qureve honeste:
Non valet claris tenebras sepulcrum
Spargere factis.

Ceu nitet sidus medias per umbras
Noctis obscune radiis coruscis,
Gratire bustum super astra fulgent
Mnemosynesque.

Mortuos dicas igitur beatos:
Non premunt illos varii dolores
Temporis vitre: rediviva floret
Farna superstes.

Optima sic Tu quoque jam fruaris
Pace. Fabella est Tua nunc peracta.
Debito nostrum est cineres pioque
Spargere fletu.

Is rigans glebam viridem tenellos
Procreet flores, tumulum decora
Veste qui velent placitosque spirent
Semper odores.

öVERSÄTTNING.

Vid Phil. Dokt. Hist. Lect. Joh. Frykholms graf.

Sorgeqväde af E. E. östling.

Djupa jorden öppnar sitt kalla sköte,
Tysta grafven skottas nu upp af spaden,
och den käre gode kamraten bäddas
djupt ned i mullen.

Himlens fäste strålande sig nu öppnar.
För den nye gästen, och själen frigjord
Från de tröga bojor, föraktande stoftet,
Lyfter på vingen.

Ack! Hvad gagnar sätta sin tröst och tillit
Till de ting, förgängliga, tomma äro,
Till en liflig ungdom och makt och skönhet?
Allt lyder döden.

Hvad, att med bekymmer sig jemt ha plågat,
Då man invigd är till Minervas yrken?
Hvartill gagna omsorger, och hvad båta
Ständiga mödor.

Snart de sista timmarnas ljud förklinga,
Flykt för ingen mera står öppen, döden
Sträng och grym är redan tillstäds och rycker
Allt med sig hädan.

Dock nej ! Allt han mäktar ej med sig taga.
Sådan makt ej honom blev gifven, gränser
Sattes, utom hvil:ka han fåfängt söker
Sträcka sitt välde.

Må han det förgängliga gerna taga!
Icke må du sådan förlust begråta!
Mycket qvarstår, trotsande dödens skarpa,
Slipade vapen.

Ty hvad godt och äcte1t du verkat, lefver,
För att aldrig bortdö i tiden, icke
Grafvens skuggor mäkta i mörker hölja
Gerningar goda.

Liksom stjernan lyser igenom dunkla
Nattens skuggor med sina milda strålar,
Så ock lysa kärlekens, minnets stjernor
Uppå din grafvård.

Derför må man prisa de döde sälle,
Ty dem trycka lifvets smärtor ej mera.
Ryktet endast lefver och blomstrar, ständigt
Återupplifvadt.

Så du äfven njute den bästa hvila,
Se’n ditt lilla skådespel nu är slutadt.
Oss det tillhör nu att din aska fukta
med våra tårar.

Gröna torfvan, sålunda vattnad, må den
Späda blommor frambringa, som omhölja
Grafven med sin prydliga skrud och alltid
utandas vällukt.

översättningen till svenska är verkställd av kommissionslantmätaren E. A. Noreen i östra Emtervik, fader till professor Adolf Noreen, och känd i vida kretsar för sin klassiska bildning. Översättningen är intagen i dennes ”Poetiska försök af N-n; tryckt i Carlstad 1871.”

Utdrag ur skriften Släkten Frykholm från Frykerud av John Frykholm, 1947.

Bil. Il.

UTDRAG UR KILS HÄRADS DOMBOK FöR 1740.

§ 91.
Jag undertecknad gifwer härmed till kienna iag i anseende til then barnsliga kiärlek och wördnad som min Son klåckaren Nils Frykholm i Östra Glänne altid emot mig betygat, och så wäl mig som sina Syskon mycken hielp giordt, finner mig föranlåten at här medelst honom skrifteligen försäkra, thet han skall så i min lifstid som efter min död erhålla besittningen af 1/ 18 i helgerd hemmanet östra Glänne, så at ingen af mina andra barn skal äga macht at klyfwa jordadehl eller sins arfs pratenrion utbryta, utan taga lösen af Nils Frykholm eller hans hustru, men ther någon af mina andrda barn icke skulle wela taga lösen, innan iag then samma, at få födesmedel efter förening påförda lotten, men aldeles intet at något från Nils Frykholm hans hustru eller at utbryta, emedan här ingen klyfning tåhlas kan men ther min måg, Soldaten Erik Glänfeldt, skulle få avskied, och skiljas wid bostället, kan iag icke neka honom at bruka sin dehl men ingalunda at skillja honom från den then andra brukningen, skulle han biuda thertiU, så är min wilja, at han må blifwa tildömd at taga lösen af Nils Frykholm. Häremot jag Nils Frykholm försäkrar, at så hädan efter som härtil gå min k. moder til handa, och så skiöta hennas födesmedel med utsåning, bergande, stängande, med hwad mera, som tarfwas kan, at min k. Moder ej skall behöfva at hålla något barn eller legofolk til rhes sysslors förrättande, och i fall iag skulle för min Moder med döden aflida skola min hustru och barn, min lofwen til pricka fullfölja utan ringaste gehsäijelse. Thetta alt wij med wåra namn och bomärken å både sidor stadfästa skedde i östra glänne d. 10: Martii åhr 17 40 Kerstin Mattsdotter
i Östra Glänne K. M. D.
Nils Frykholm/ til wittnen.

Swen Frykman Såne Persson i östra Glänne, hwilket efter begiäran blef i Rättens dom och i mines bok infattadt, ehrhindran att sådant bör med samma Kierstins öfriga närmaste Arfwingar behörigen ikundgiöras inom then tid 18 Cap. arfd. b. föreskrifwer.

Bil. III.

§ 5.

Igenom Elof Andersson i Bonäs kärade enkan Kirstin Mattsdotter i Östra Glänne till sin Sonahustru Ingeborg Pålsdotter i Anita med påstående, att som hennes Son förenämnde Ingeborgs man Jon Olofsson med samma sin moders bifall försålt någon jord i Glänne som warit Kirstin tillhörig för 24 rdr courant till hennas Andra Son Nils Frykholm thet måtte Ingeborg till henna afstå ock återbära samma kiöpeskilling, sedan både Jon Olofsson och thes efterlemnade barn genom döden afgått, men emedan på giord ärhindran å Swarandens af thes fullmäktig Olof Swensson i Sandwiken kärandens fullmäcktig måste widgå at icke allenast Kirstin Mattsdotter bifallit rhet ägendomen skulle barnen emellan skiftas uti hennas lifstid ock att hennas andra Son hos hwilken hon sin försörgning betingat skulle för en lindrig Summa få tillhandla sig thenna ägendom medelst hwilket kiöp få sökt så mycket mera at befästa Frykholm wid äganderätten af saa hemmansdel i framtiden at han skulle thermedelst sättjas i så mycket bättre stånd modren Kirstin Mattsdotter att kunna förswarl. underhålla therföre kan Rätten icke annorlunda anse sama Kirstin Mattsdotters begi.fvande til omrörde handel, än såsom en hennas gäfa, hwarföre ock emedan thet icke heller bestrides å kärandens sida att Jon Olofsson haft barn efter sig, som är et hoo thet Ingeborg Pålsdotter sedermera öfwerlefwat och följackteligen igenom bakarf enl. t. med 3 Cap:Ä:b: berättigad warit at hwad samma hennas barn ärft efter sin genom döden afgångne fader theribland jämväl thesse 24 rdr äro inbegripne, thet therföre kan wäl Rätten, så länge Nils Frykholms sterbhusinteressenter Ingeborg att förswar/n underhålla, skäl/n icke tilldöma Kirstin Mattsdr at återfå samma 24 rdr courant, dock ther för ehnna på thes nödiga underhåll något therstådes emot förmodan brista skulle äger Ingeborg Pälsdr skiäl/n icke undandraga sig att så långt samma 24 courant kunna förslå wara thenna sin Swärmoder till hielp ock undsättning till hennas underhåll, ther hon skulle på sådant sätt kunna thet ombesörga.

Bil. IV.

1750
20 Jan.
§ 88.

Testamente.

Emedan wi undertecknade äro så gamla och bräckliga samt til ålder komne, at wi ej sjelfve orka förestå then brukning wi nu bebodt i många år, utan wår dotter Catharina Månsdotter, som thenna ägendom äger och ärft efter sin fader Måns Bengtsson i Klaxås, har hon tillika med sin man, klåckaren Olof Frykholm, nu i twenne års tid, wäl förestådt, samt betalat många årskilliga gälder för oss, och äfwen oss med barnslig lydno tillhanda gått, utlofwandes äfwenwähl samma lydno och tjenst emot oss, så länge wi i bolag kan lefwa tillsammans. Thenna wår wilja begäre wi att then högtärade loflige härads Rätten wille gunstigt confirmera och stadfästa.

Klaxås d. 9 januari 1750
Per PNS Nilsson och Karin KID Jonsdotter i Klaxås.
i wittner
Nils NSS Sånesson i Glänne Nämndeman
Måns MIS Jansson i Klaxås fjerdingsman

Hwilket föreskrifne testamente wardt efter begäran i Rättens dombok intaget med hosfogad påminnelse at ther med så förfaras bör, som lagen i 18 Cap. Ä. B. föreskrifwer.

Utdrag ur skriften Släkten Frykholm från Frykerud av John Frykholm 1947.

Bilaga 1:
NÅGOT OM SLÄKTGÅRDENS UPPKOMST OCH öDE.

Frykerud nämnes första gången år 1389 under namnet ”f’ryka härid” det sista ordet då i betydelsen socken, eljest skulle nog rätteligen namnet tolkas som ”röjningen vid Fryken”. I ett gammalt pergamentsbrev i riksarkivet, daterat 29 mars 1397 omtalas, att lagmannen i Värmland, Agmund Hat, denna dag höll ting i Fryka bäret och tilldömde dekanatet i Skara åtskilliga gårdar. Men var tinget hölls, förmäler icke brevet.

Som egen socken omtalas Frykerud 1437 med detta namn. Markerna här äro gammal odling; åtskilliga namn gå långt tillbaka i tiden och de historiska fynden härifrån kunna förtälja om de första bebyggarna, vilkas redskap och vapen gjordes av sten och flinta. Flera av de äldsta gårdarna voro också redan vid 1500-talets början relativt stora. Sällievrota (nuvarande Säldebråten), Klaxås, östra och Västra Glänne, Prästbol och Högvalta återfinnas således i den första jordeboken för 1540.

På åsen, där de nuvarande stora hemmanen östra och Västra Glänne ligga, låg för 400 år sedan blott två gårdar. Den västliga ägdes av en bonde vid namn Erik, hans gård kallas Glänna, och den östliga ägdes av bonden Berger eller Birger. Den förra är frälsebonde 1548 och den senare skattebonde och enligt skattelängden 1577 är skatten 12 öre för vardera gården. östra Glänne blev sedan framåt (jämte Klaxås) socknens folkrikaste hemman, med tre gårdar vid 1500-talets slut cch fyra gårdar vid 1600-talets mitt. Fädernegården synes sålunda redan omkring 1570 blivit delad. Olof och Magnus i Östra Glänne äro tydligen Per Birgerssons bröder. Denne Per liksom fadern Birger och rnnen Knut nämnes endast som bönder, men som sådana voro de bland socknens största och förnämsta, vilket med nästa släktled framgår av erhållna förtroendesysslor, såsom nämndemän, häradsdomare, riksdagsmän samt kyrkovärdar och klockare.

Hur Klaxås Framgård kom att bliva speciellt den Frykholmska släktgrenens ”stamhemman” framgår av nedan anförda rätts- och testamentshandlingar. Framgården ligger, som en gammal Värmlandsgård höves, i ett dominerande och vackert läge på sin kulle i närheten av den lilla blanka Klaxsjön och Klaxåsen, bergknallen ”klacken”, som väl gett hela hemmanet detta namn. ”Det är leende och täcka landskapsscenerier härborta, i synnerhet sommartid, med kullrig barrskog och björkdungar, öppen åker och äng och glimrande vattenblänk, – ett ställe som bör ha fröjdat och glatt dem, som där i seklers lopp vänt och bearbetat fädernas jord enligt det gammaltestamentliga budet: ”i ditt anletets svett”, skriver en besökande gårdsforskare om ”Frykerudssläkten Frykholms fädernegård sedan närmare 200 år”. Han skildrar den gamla mangårdsbyggnaden på Framgården, som var ”uppförd omkring 1750, alltså av den förste Frykholm som bcdde på gården, samt senare på- och ombyggd. En söndagsförmiddag – den 13 april 1891 – uppstod soteld, gnistorna antände det torra sticktaket, inom kort stod huset i ljusan låga och större delen av vad som fanns däri, bland annat gamla möbler och släktklenoder, blev lågornas rov. Av fotografi framgår att det var en synnerligen vacker och stilfull gammal värmlandsgård, som den gången förintades. Emellertid – jorden är densamma, som Frykholmar plöjt och bearbetat och bärgat skördar av under hundraden av vårar, somrar och höstar. – Där har släkten alltjämt sitt rotfäste i den hembygd, där den sedan urgammalt levat och bott och i led efter led skänkt hembygden sin manliga kraft som klockare, nämnde- och riksdagsmän och redliga brukare av den värmländska jorden”.

(De första uppgifterna – till ”1600-talets mitt” – hämtade ur Nya Wermlandstidningen den 13 maj 1924, ”Fryksdalspojken”.)

N.F.

Denna berättelse publicerades i skriften ”Släkten Frykholm från Frykerud”, 1947.
——

Minnesbilder från barndomshemmet nedtecknade av Elise Andersson, f. Frykholm (tab. 18).

Stockholm den 15 april 1947.

Käre kusin!

Du bad mig för någon tid sedan att vid tillfälle skriva ned några minnen från uppväxtåren å fädernegården och ville jag med detta försöka efterkomma Din önskan.

Som Du vet, ifyller jag i år 89 år, så en del av mina hågkomster ligga mer än 80 år tillbaka i tiden. Det är alldeles märkvärdigt, hur allt har förändrats under dessa år. Tänk Dig, att jag kommer ihåg, hur det var, innan järnvägen byggdes, hur vi hemma redde oss utan annan belysning än från den stora öppna spisen, där stockvedsbrasan brann och med ”törestickor”, ja det mest underliga är väl, att jag minns personer, som voro födda på 1700-talet.

Jag har nämligen livligt minne av min morfar som var född 17. . . . Och min tacksamhet mot Gud är stor för att jag allt hitintills fått behålla hälsa och krafter.

Tänk Dig en vinterkväll i det stora köket i Framgården, där alla äro samlade, husfolket och tjänare, var och en med sitt arbete och där så många gånger vår farbror, lektor Johan, satt över sina böcker och läste och gjorde sina anteckningar. Hur hörde icke den stora familjen tillsammans!  Och tänk Dig så en modern storstadsvåning med alla nutida bekvämligheter, men litet utrymme och ingen tid för samvaro!

Men låt mig nämna litet om mina hågkomster. En stor tilldragelse var ju helt naturligt, när de kungliga reste genom bygden. Innan nordvästra stambanan blev färdig i sin helhet sommaren 1871, färdades de kungliga vid sina besök i Norge landsvägsledes mellan Stockholm och Kristiania (Oslo).

Som Du vet, ligger Framgården omkring 3 mil från Karlstad. Det var lämpligt att rasta efter en sådan vägsträcka och den gamla fädernegården med sina 13 rum, belägen alldeles intill kungsvägen passade utmärkt till rastställe.

En 14 dagar före de kungligas beräknade ankomst anlände bud om händelsen med order om att allt skulle göras i ordning för deras mottagande. Det var ju helt naturligt mycket, som skulle göras i ordning både ute och inne för att kunna ta emot folk och hästar och allt som behövdes för kungsskjutsen. Först kom så köket med allt sitt och gjorde i ordning vad som hörde till ”bordet”. Och så fort detta var klart, foro de vidare till nästa rastplats.

Så är då dagen för de kungligas ankomst inne. Traktens befolkning är samlad och det ligger stämning och högtid i luften. Landshövdingen har kommit något före de kungliga och står på trappan och tar emot.

Från ett sådant tillfälle minns jag, då Karl XV, åtföljd av änkedrottning Josefina, drottning Lovisa och lilla prinsessan Lovisa togo in i Framgården. Då prinsessan Lovisa fick se oss systrar och andra av traktens flickor ute på gården, ropade hon förtjust: ”Se så många sessor!” I fädernegården finns ännu välbehållen en gammal förnäm soffa, i vilken de kungliga sutto och det är nog icke många hem, som äger en dylik möbel, i vilken på en gång suttit en kung, två drottningar och en prinsessa.

Från ett annat tillfälle kommer jag ihåg, att Karl XV med endast ett par dagars varsel tog in i Framgården. Det var mitt i kalla vintern, då bud härom kom, och föräldrarna voro oroliga, hur det skulle gå, enär endast ett par rum hunno ställas i ordning och eldas upp. Men allt gick bra. Kungen kom och var mycket nöjd med anordningarna och tackade mina föräldrar för att de voro så snälla och togo emot vägfararne.

Jag hade vid detta tillfälle helt på eget bevåg smugit mig in i ett av rummen och då Karl XV fick se mig, frågade han, vad jag hette och då jag stammade fram ”Elise”, sade kungen: ”Det var en liten fin och vacker flicka” och gav mig en klapp på huvudet.

Det var också vid detta tillfälle, som kungen kom in till mamma, där hon skötte lille bror Olof (han fyller 80 år till jul) och då han fick se kungaporträtten på väggen, uttryckte kungen sin glädje över att se ”mor och fars” porträtt. Och den gången bjöd kungen pappa en cigarr, som länge, länge förvarades som minne.

En gång, då de kungliga väntades, hade bland andra en mycket rik bondhustru infunnit sig för att beskåda färden. Mamma frågade, hur det kom sig, att hon var så särskilt fint klädd. Jo, hon skulle tala med drottningen. Mamma avrådde henne och undrade, vad hon skulle säga. ”Det vet jag nog” blev svaret. Så kommo de kungliga och den fina gumman stiger fram, niger för drottningen och säger: ”Hur gammal är drottningen?” Svaret blev: ”Det står i almanackan, min mor”. Och detta svar blev sedan ett ordspråk i socknen.

En gång kom farbror Lars Magnus ridande före de kungliga och då spred sig genast i trakten ryktet, att nu dröjer det ej länge, förrän han blir landshövding, ty han var ju med i kungens sällskap.

Jag nämnde om, hur vi hade det med belysningen. En stor händelse var det därför, när föräldrarna firade sitt silverbröllop 1869 och bland andra gåvor fingo en fotogenlampa av en grosshandlare i Karlstad. Det var en märkvärdig sak och den första fotogenlampan i Frykerud. Ingen annan än pappa kunde eller fick sköta den. Så skulle då en dag mamma ha ”kvennfolkskalas” och då togs lampan fram. Pappa var borta och ingen kunde sköta den märkvärdiga tingesten. Den osade och rök och när mamma försökte skruva, så brann den dåligt eller också rök den än värre. Ja, det blev ingen annan råd än att den fick bäras ut försiktigt, mycket försiktigt och ställas ute i snön, där den till slut slocknade.

Året därpå var det Framgårdens tur att stå för arrangemangen vid det årligen återkommande husförhöret. Präst och klockare och allt vad det nu var kommo och hälsades välkommen av mamma och pappa, som hälsade särskilt prästen med att det var längesen pastorn var här. Bror Olle, som stod och hörde på, avbröt då och sade: ”Nej, det var inte så längesen, prästen var här på dansen”.

Ett litet minne från hur ”rallarna” voro kända vill jag också draga fram. Bror Olle var en gång mycket sjuk och mamma var orolig, hur det skulle gå med honom. Då säger Olle: ”Var inte !essen mamma, Olle blir snart bra, Olle är bara fyllsjuk.”

Ja, käre kusin, mycket mera skulle vara att säga om den gamla goda tiden, men jag har kanske redan blivit långrandig. Därför får jag väl sluta med de hjärtligaste hälsningar till Eder alla från

Din gamla tillgivna kusin
Elise.

(Lektor Johan tab. 12; bror Olof tab. 20; farbror Lars-Magnus tab. 22)

—-

Brevet publicerat i skriften ”Släkten Frykholm från Frykerud” 1947.

Många av artiklarna på den här sajten baseras på skriften ”Släkten Frykholm från Frykerud”, utgiven 1947 av hovapotekare John Frykholm.

Här är ett index över de artiklar från skriften som vi publicerat här:

1,2. Släkten Frykholm – ursprunget.

3. Nils Frykholm, klockare (1686-1742).

4. Olof Frykholm, klockare (1725 – 1777).

5. Nils Frykholm, klockare (1753 – 1810).  

6. Olof Frykholm, brukspatron (1787 – 1865). 

7. Nils Fredrik Frykholm, järnvägsingenjör (1823 – 1876)

8. Elisabeth Christina Frykholm (1826 – 1906). 

9. Nils Eyvin Frykholm, affärsman (1863 – 1917).

10. John Ludvig Frykholm, marindirektör (1837 – 1904).

11. Johannes Frykholm, klockare (1791 – 1844)

12. Johan Frykholm, lektor (1819 – 1869)

13. Petter Nicolaus Frykholm, jordbrukare (1821- 1887)

14. Clara Leontina Frykholm (1853 – 1936)

15. John Paul Frykholm, köpman (1885 – 1964)

16. Nils Olof Frykholm, stadsfogde (1912 – 1975)

17. David Frykholm, lantbrukare (1890 – 1969)

18. Elise Frykholm (1858- 1950)

19. David Frykholm (1889-1969)

20. Olof Frykholm, lantbrukare (1867-1959)

21. Nils Teodor Frykholm, lantbrukare (1908-1990)

22. Lars Magnus Frykholm (1833 – 1888)

23. Axel Fredrik Frykholm (1875 – 1946)

24. Nils Theodor Frykholm, veterinär (1875-1954)

25. John Frykholm, hovapotekare (1881 – 1969)

26. Magnus Frykholm, kyrkoherde (1802 – 1892)

27. Lars Frykholm, trävaruhandlare (1806 – 1873)

28. Axel Theodor Frykholm, kyrkoherde (1848 – 1918)

29. Harald Frykholm, missionär (1879 – 1937)

30. Sten V Frykholm, flygingenjör (1915 – 1942)

31. Axel Yngve Frykholm (1917-2008)

32. Arne Birger Frykholm (1917-2000)

33. David Frykholm, stadsarkitekt (1887 – 1944)

34. Albert Emanuel Frykholm (1849 – 1908)

35. Lars Gustaf Frykholm (1865 – 1910)

36. Karl Evert Laurentius Frykholm, kronojägare (1900 – ?)

37. Jonas Frykholm (1730 – 1776)

38. Nils Frykholm, bokhållare (1757 – 1810)

39. Nils Frykholm, torpare (1804 – 1882)

40. Jan Frykholm, lantbrukare (1834 – 1908)

41. Karl Axel Frykholm (1864-1895)

42. Alfred Hugo Frykholm, postmästare (1890-1962)

43. Fredrik Frykholm (1866-1939)

44. Mauritz Fredrik Frykholm (1893-1952)

45. Johan Alfred frykholm (1870-1944)

46. Carl Frykholm, banmästare (1844-1887)

47. Karl Fredrik Frykholm (1872- ? )

48. Oscar Alfred Frykholm, kamrerare (1874-1939)

49. Karl Oskar Olof Frykholm, tandläkare (1909-1998)

50. Nils Frykholm (1732-1791)

51. Nils Daniel Frykholm, handlande (1777-1833)

52. Nils Fredrik Frykholm, handlande (1808-1856)

53. Oskar Fredrik Frykholm (1844-1910)

54. Erik Birger Frykholm, gruvförvaltare (1898-1991)

Bil 1: Något om släktgårdens uppkomst och öde

Bil 2-4: Utdrag ur Kils härads dombok för 1740

Bil. 5: Sorgeqväde vid Joh. Frykholms graf

Bil 6: Minnesbilder från barndomshemmet

Bil 7: Prästen som hade ovanligt stora krafter

Släktbrev från mitten av 1800-talet

 

Ur skriften ”Släkten Frykholm från Frykerud” utgiven av John Frykholm 1947.

41. KARL AXEL FRYKHOLM, f. i Ölme 21/11 1864; emigrerade till USA och dog i Chicago 10/4 1895. Gift 1890 med Alma Andersson, f. i Ölme 25/1 1867, död i Chicago 23/3 1928.

• Barn:
• Alfred Hugo, f 12/12 1890. Tab 42
• Anton, f 1891, död dec 1894
• Karl Harry, f 17/6 1892, död i Kristinehamn 1940. Ogift
• Anton Edvard, f 22/3 1895, död i Chicago 1908

 

Ur skriften ”Släkten Frykholm från Frykerud” utgiven av John Frykholm 1947.
Alfred Hugo Frykholm avled 3 juni 1962.

———–

42. ALFRED HUGO FRYKHOLM, f i Ölme 12/12 1890, postmästare i Vansbro 1941-43; postkontrollör i Falköping. — Gift 1917 med Katarina Holmqvist, f. 17/6 1892.

• 2 Barn